Historia och historier

Historien om hur västgötaspetsen togs tillvara och så småningom blev en egen ras har många poänger. Den har berättats många gånger och är antagligen till större delen sann. När Björn von Rosen var engagerad i "jämthundsstriden", frågan om jämthundens ursprung, erinrade han sig de små vallhundar, som han sett under sin barndoms somrar i Skaraborg. Hur han då agerade, vad folkhögskolläraren, sedermera rektorn K-G Zetterstén spelade för roll och vad de cyklande flickorna gjorde kan man med fördel läsa om i Björn von Rosens bok "Mitt Hundliv", utgiven på ICA bokförlag. Kapitlet heter "Intermezzo i Västergötland" och är ett stycke svensk hundhistoria. Köp boken eller låna den på biblioteket och läs!

Med detta som bakgrund hävdas ibland att det nuvarande beståndet av västgötaspets härstammar från en enda hane och fyra tikar. Så förhåller det sig nog inte riktigt, men det var inte många hundar, som bildade basen för dagens stam av västgötaspets. Tanken är fascinerande att en hundras med uråldriga anor faktiskt inte är äldre än drygt femtio år som ras.

1943 skrevs den första standarden för västgötaspets. Rasen kallades då för "Svensk vallhund". Namnet byttes 1953 till "västgötaspets". Före 1943 fanns det inte ens ett namn på rasen. Hundarna var bara "hunn", men det var inte nödvändigtvis det sämsta.
Numera håller man sig till standarden i avelsarbetet. Före standardens tid gick det naturligtvis inte att göra det, men man visste ändå vad man ville ha för hund.

Man använde enkla kriterier i aveln:

                                      Hunden skulle valla gårdens kor
                                      Den skulle se ut som farfars hund gjorde
                                    Den skulle vakta gården och varna för inkräktare

Om inte dessa villkor uppfylldes återstod bara en sak, nämligen att ta bort hunden på ett tidigt stadium. Hunden var ett arbetsredskap, och sentimentalitet hade man inte utrymme för. Urvalet blev så nära det naturliga som möjligt; endast de bästa exemplaren fick överleva och gå i avel.
Västgötaspetsen har alltid varit, är fortfarande och kommer förhoppningsvis alltid att vara en riktig bondhund.

Mera historia och historier

Den renlärige västgötaspetsfantasten är säker på många saker om sin ras, t ex i vilken riktning hundexporten gick för tusen år sedan. Självklart är det så att vikingarna hade med sig hundar av västgötaspetstyp till de brittiska öarna, och att det av dessa så småningom har blivit welsh corgi. Att det skulle vara tvärtom är ju helt otänkbart...
Man kan ju bara ägna sig åt att räkna antalet raser av spetshundtyp i Skandinavien (många fingrar) och på de brittiska öarna (i princip ena handens tumme)...

Skämt åsido så har frågan diskuterats många gånger, och likheten mellan västgötaspets och welsh corgi är bestickande. Tanken att rasen, eller åtminstone hundar av samma typ, fanns redan för tusen år sedan är fascinerande. Att det var så råder heller knappast något tvivel om, eftersom man har hittat ben från hundar av denna typ i gravar från vikingatid.

Hur är det med svansen då, får man verkligen kupera den?

NEJ! Det får man inte, och har inte fått i Sverige på många år. Däremot föds mellan 40 och 50 % av alla västgötaspetsar med stubbsvans, dvs en svans, som är kort av naturen. Den kan vara från en decimeter ungefär och ner till ingen längd alls. I stubbsvansen finns fortfarande alla svanskotorna kvar, men är mer eller mindre förminskade.

Men västgötaspetsen är ju så liten...

Nej, det är den faktiskt inte. En hane väger oftast omkring femton kilo, en tik ett par kilo mindre. Däremot har den korta ben. Det beror på en ärftlig mutation, som människan tagit vara på, troligen för att storleken varit lämplig för nötvallning, som ju är västgötaspetsens specialitet. Man ska inte låta lura sig; det är ett litet dynamitpaket man har att göra med. Det behövs ju att man har något att sätta emot om man inte är större än så och ska flytta på 600 kilo tjur...

Kan man ha en västgötaspets till något då?

Jodå, mängder av saker:

Som redan nämnts är vallningen dess specialitet, och då rör det sig om nötvallning.
Den jobbar också gärna med djur i mindre skala; fångar råttor och vaktar höns, t ex. (Det gäller   att se till att man lär upp den så det inte blir tvärtom...) Den fungerar utmärkt som tålig och glad lekkamrat åt barnen. De allra flesta är vaksamma vakthundar, som ljudligt talar om när det kommer främlingar. Många västgötaspetsar har klarat sig  mycket väl som lydnads-, bruks- och agilityhundar. Västgötaspetsen används också som eftersökshund på vilt, och är omtyckt för sin spårnoggrannhet och sitt lagom snabba tempo.