Test av hundar med vallning i blodet
Det är inte lätt att bli vallhund. För att bli riktigt bra krävs både talang och ett visst intresse. Det visade sig vid den anlagstest för vallhundar som anordnades i helgen.
Det är lördag förmiddag och platsen är en hage på gården Ådalen utanför Eldsberga. Inne i hagen vandrar elva kalvar still omkring och betar gräs.
Plötsligt störs friden av ett skall. Västgötaspetsen Hedvig, 8 år, har aldrig sett en ko förr. För en stund är det lite kul att jaga efter kalvarna, ivrigt påhejad av matte Kim Johansson från Hyssna.
Men kalvarna är inte alls så roliga som man kunde ha trott. Ganska snart förföljer hon dem endast pliktskyldigt innan hon slutligen kapitulerar helt och lägger sig ner och rullar runt i gräset och mår bra i stället.
- Den viktigaste egenskapen hos en bra vallhund är att den behåller intresset. Men den får inte vli för ivrig utan måste stanna när den ska, säger Örjan Skoglund från Västerås.
Krav på rätta blicken
Han är en av tre inspektörer från Specialklubben för västgötaspets (SKV) som reser runt för att testa och bedöma hundarnas anlag för vallning.
- Dessutom är det viktigt att hunden har en blick för vallning och själv försöker hålla djuren samlade, säger Örjan Skoglund.
Det finns de som är något mer aktiva än Hedvig. När tvååringe Amos släpps lös säter han i väg efter kalvarna som om han aldrig gjort annat.
Om han har roligt ser de för de jagade djuren ut att vara en något mer chockartad upplevelse. Råmande försöker de springa undan från sin plågoande. Men det varar inte länge. När de andra hundarna börjar skälla och heja på honom försvinner den sista koncentrationen och Amos intresse förflyttas raskt från korna till hundkompisarna.
- Det är inget att göra åt, säger matte Annethe Andersson och ler. Hon har kört från Hyssna för att testa sina två hundar i dag.
Anor från vikingatiden
Själv har hon haft västgötaspets i sju år. Men kom i kontakt med rasen då hon för 20 år sedan jobbade på en gård på Öland där man använder den till att driva nötkreatur.
Vanligen förknippar de flesta nog vallhundar med border collie men den ursvenska västgötaspetsen har anor som går tillbaka till vikingatiden. Den var då en sällskapshund som ofta användes som vallhund på gårdarn. Numera är den främst en sällskapshund men det förekommer inte sällan att den används för att driva djur.
Huvudsyftet med att resa runt och testa hundarnas anlag är inte att få fram en stor mängd vallhundar.
- Rasen avlas nu för tiden oftare med tanke för utställning och lydnad. Då är det viktigt att försöka behålla de ursprungliga egenskaperna. Det vore synd om rasen förlorade dem, säger Örjan Skoglund.
TEXT: PETER EKVAL
BILD: REIDAR HOLMÉN